wwe 2k15 game download free for mobile

Everton aiming to beat Liverpool to Sweden star Emil Forsberg | Daily Star

sky bet play off dates

Championship-Sammanfattning: vargar vinna på Forest ställa tidiga takten i play-off chase

Sista Premier League-platsen avgörs i en separat playoffturnering mellan de. är med i Sky Bet Championship – Fulham, Brentford och Queen Park Rangers.
Hitta perfekta Sky Bet Championship Playoff bildbanker och redaktionellt nyhetsbildmaterial hos Getty Images. Ladda ned premiumbilder som du inte kan hitta. Click to Play! sky bet play off dates

Video

We Are The Owls - FMSweden - Sida 3

Charlie Austin of Queens Park Rangers scores QPR's 2nd goal in extra time during the Sky Bet Championship Play Off Semi Final second leg match between.
Hull City - Sheffield Wednesday Sky Bet Championship 2018/16. Playoff-final (Uppflyttning till PL) Avspark, 18:00, Wembley Stadium TV: Viasat.

Click to Play!

Watford v Crystal Palace - The npower Championship Playoff Final. Brighton & Hove Albion v Derby County - Sky Bet Championship Derby-.
Hull City ansikte Sheffield Wednesday i Sky Bet Championship play-off finalen. det bästa flyg två gånger med gamla klubb Birmingham, en gång via play-offs,.
Sky BET EFL League 1 - Google Search.. LEAGUE ONE PLAYOFF DATES. Sky Bet League 2 @SkyBetLeague2 3h3 hours ago He's done it again! @.

Click to Play!



Click to Play!

Fotboll Vadslagnings Guide av Gambling.PW

Den dramatiska segern i slutminuten mot Burnley i förra omgången, tillsammans med en imponerande svit om fem segrar på sina åtta senaste ligamatcher har propellerat Swansea uppåt i Premier League-tabellen till en sextonde plats, och med fem poängs marginal ned till nedflyttningsstrecket håller de flesta plötsligt Swansea som favoriter att hålla sig kvar i Premier League.
Paul Clement har onekligen fått en drömstart i Swansea.
Han har på kort tid fått bra ordning på Swansea genom att ha kyla och ryggrad att bemästra varje tränares kött och potatis, nämligen att bestämma sig för en taktisk uppställning och en huvudsaklig startelva.
Att ingjuta förtroende i laget genom att visa förtroende både för spelarna och för sin egen spelidé.
Men Swansea har ändå inte kämpat sig helt fria från farhågan om nedflyttning och Hull Citys förhoppning är att de med säsongens tredje vinst mot Swansea, hemma på KCOM Stadium, både ska kunna sätta stopp för sin ganska tråkiga svit med en poäng på sina tre senaste matcher och dra sig själva med ett jättekliv tillbaka på jämn fot med övriga konkurrenter ovanför strecket, och bland dem naturligtvis Swansea.
Marco Silva har även han fått en bra start på sin tid i Hull City, om än kanske inte lika remarkabelt bra som Paul Clement.
Vad Silva emellertid har lyckats med är att ge Hull City en starkare organisation och identitet i sitt eget försvarsspel kombinerat med ett stundtals effektivt presspel.
På frågan om Hull Citys chanser att hålla sig kvar i Premier League blev större med Marco Silva så känns det naturliga svaret som ja.
Något som både Paul Clement och Marco Silva har lyckats med, kanske en förutsättning för att de skulle kunna få någon framgång i sina jobb, är deras januarivärvningar.
Paul Clement har lyckats oväntat bra med både Tom Carroll och Martin Olsson, och Luciano Narsingh verkar lovande.
Pundet har med andra ord förvaltats väl både av Clement och Silva.
Men de har också gjort bästa möjliga med de spelare de redan hade tillgång till.
Något som inte minst märks i backlinjen.
Båda har hittat varsin yngre mittback som har växt med respektive uppgifter och in i rollen.
Paul Clement har lyft fram Alfie Mawson i Swansea och under Marco Silva har Harry Maguire tagit ett tydligt kliv framåt i sin utveckling.
Där det emellertid skiljer sig något åt mellan Hull och Swansea, och mellan Marco Silva och Paul Clement, är i anfallsspelet där de båda i någon mening spelar utifrån olika villkor.
Hull City förlorade å sin sida sin viktigaste offensiva spelare i januari när Robert Snodgrass gick till West Ham.
Swansea har å sin sida en spetskvalitet i både Gylfi Sigurdsson och Fernando Llorente som Hull City inte riktigt kommer i närheten av.
Det har varit avgörande för Paul Clements snabba framgångar med Swansea att han har satt en taktik som utgår från och lyfter fram dessa båda spelares respektive färdigheter.
Det har onekligen gett effekt.
Fernando Llorente gjorde sammanlagt sex mål på 19 ligamatcher innan Paul Clement, varav fyra mål i två matcher.
Sedan Paul Clement har tagit över som manager har Llorente gjort fem mål på åtta matcher.
Ett dubbelt så bra målsnitt.
Det har hjälpt Paul Clement till ett imponerande poängsnitt om 1,88 poäng per match jämfört med Marco Silvas stabila men inte riktigt lika imponerande 1,14 poäng per match.
Bådas poängsnitt är en tydlig förbättring som håller en takt som över en säsong borde hålla de båda klubbarna kvar i Premier League, men Swanseas och Paul Clement visar upp ett poängsnitt som över en hel säsong kan ta dem upp till tabellens övre halva.
Swansea har i själva verket ett lika bra poängsnitt under Paul Clement som Man Utd har över hela säsongen.
Det har lett till något av ombytta roller för Paul Clement och Marco Silva.
När de båda gjorde sina allra första matcher för Swansea respektive Hull City så var det just mot varandra, i början av januari i FA-cupens tredje omgång.
En match som Hull vann med 2-0.
Det var 64 dagar sedan och Swansea låg då sist i Premier League, två poäng bakom Hull City.
När de båda nu möts igen ligger alltså Swansea sex poäng före Hull i samma tabell.
Det ger dagens match sina speciella förutsättningar.
För Hull City är det en match de verkligen behöver vinna.
För Swansea är det precis som Paul Clement också säger en match där de verkligen kan låta sig nöja med oavgjort, även om en vinst skulle ge dem ett närmast ointagligt försprång i nedflyttningsstriden.
Att tappa åtta poäng på de sista tio omgångarna, i botten av tabellen, är inte precis något som händer varje år.
Vinner däremot Hull City en tredje gång den här säsongen mot Swansea, då är det återigen full kubbning nere i nedflyttningsträsket.
Vilket vore ytterst positivt för Hull City men desto jobbigare för Swansea.
Det spelas om tre poäng i matchen.
Dessa tre poäng vore mycket nice to sky bet play off dates för Swansea.
Men det är tre poäng som utan tvekan är need to have för Hull City.
De båda FA-cupmatcherna under dagen spelas före respektive efter ligamatcherna.
Middlesbrough mot Man City är dagens tidiga match.
Ett något lurigt möte på förhand kan tyckas.
Mindre lurigt känns Arsenals hemmamatch mot Lincoln City, en match som helt enkelt bara ska kunna sluta på ett sätt.
Inga omspel alltså från och med den här omgången.
Förlängning och straffar om det blir oavgjort.
Rafa Benitez gillar sina mindgames.
Så det var kanske inte så konstigt att Benitez strax innan deras hektiska vecka med tre bortamatcher mot tre topplag såg tillfället att påpeka Brightons och Huddersfields relativa ovana vid pressen att behöva prestera mål och poäng match efter match när säsongen går in i sitt avgörande skede, där varje misstag kan bestraffas brutalt.
Han vet så klart vad han pratar om.
Och pressen blir naturligtvis inte mindre kännbar för att han påtalar den.
Den här gången kom dessutom inte Benitez försök till mindgames tillbaka och bet honom i rumpan.
Två vinster, mot Brighton och Huddersfield, och en oavgjord var ett alldeles utmärkt facit för Newcastle som i praktiken tog ett jättekliv mot Premier League.
Brighton däremot har fått känna av den svartare sidan av Benitez fakta.
De hade länge och väl 1-0 i sin match mot Newcastle innan två sena mål vände vinst till förlust.
Den andra smockan följde därefter tätt på den första, kanske var Brighton fortfarande ur balans, när Nottingham Forest omgången därefter knockade dem med 3-0 på City Ground.
På knappt ett årtionde har Brighton gått från en anonym klubb i mitten av League One spelandes på en gammal friidrottsarena med ett publikgenomsnitt runt 7,000 åskådare, till en som alla förväntar sig blivande Premier League-klubb på sin nybyggda fotbollsarena Amex Stadium med ett årligt publikgenomsnitt på strax under 30,000 åskådare.
Jämför vi med klubbar som Southampton, Bournemouth, Wigan och så vidare så kan det tyckas som en förhållandevis långsam utveckling.
Men när vi som med Brighton pratar om en klubb som saknar väldigt mycket av den relevanta infrastrukturen i termer av arena, kultur och supporterbas, så är det i själva verket en väldigt snabb utveckling.
Brighton är hemmahörande i Sussex på den engelska sydkusten.
Sussex är inte klassisk engelsk fotbollsmark.
Där finns helt enkelt inte riktigt samma fotbollskultur som vi hittar i många andra delar av England.
Brighton tappade dessutom en hel generation av supportrar när klubben inte hade någon egen hemmaarena.
Brighton var en klubb utan hem.
Brightons långsiktiga arbete har gått ut på två saker.
Att bygga upp sin supporterbas.
Samt att ge denna supporterbas ett hem att komma till och en kyrka att gå till.
Över tio år är det ett arbete som har burit frukt.
Varje barn som fyller sju år, som bor i Brighton, får på sin födelsedag en Brightontröja.
Varje år arrangerar Brighton en julfest för stadens 2,500 barn på sin arena.
Sakta men säkert har Brightons relation med sina supportrar och med sitt samhälle förstärkts.
Amex Stadium har en kapacitet om drygt 30,000 åskådare och är med andra ord nästan full varje match, även om där fortfarande finns utrymme att växa ännu mer.
Sakta men säkert har Albion blivit ett kulturellt centrum i Brighton och i Sussex.
Det är däremot inte helt lätt att särkoppla den här utvecklingen från Brightons framsteg på fotbollsplanen och i tabellen.
Naturligtvis är Brighton behjälpta av att resultaten och tabellplaceringarna har blivit bättre och bättre, att Brighton under tre av de fyra senaste säsongerna har slagits i toppen av The Championship, att Brighton faktiskt är nära att gå upp i Premier League.
Det uppstår en slags växelverkan där intresse fostrar framgång som fostrar än mer intresse.
Alltså är det potentiellt mycket som står på spel för Brighton i den här säsongens uppflyttningsstrid.
Inte bara en plats i Premier League, och £100m som det brukar sägas, utan också ett fortsatt momentum framåt och uppåt i sitt eget klubbyggande.
Där börjar dessutom krypa fram en känsla av nu eller aldrig för Brighton.
Inte minst eftersom lagets åldersstruktur, det äldsta med viss marginal i The Championship med en genomsnittsålder om 28,6 år och flera viktiga spelare över 30 år, innebär att Brighton inom en snar framtid kommer att behöva förnya och föryngra sin spelartrupp.
Det kommer Brighton behöva göra även som Premier League-klubb.
Men som Premier League-klubb ges också betydligt bättre förutsättningar att faktiskt genomföra en sådan förnyelse och föryngring.
Där finns alltså även det skälet att verkligen satsa på att ta sig till Premier League den här säsongen.
En lokalt arbetande klubb som siktar på att ta sig upp till en global fotbollsliga.
Desto mer nervöst kan då tyckas.
Desto större press även om Brighton knappast hör till de största klubbarna vars blotta namn och historia närmast kräver att de ska upp i Premier League.
Och givet att Brighton har varit så snubblande nära ett par säsonger redan att ta sig upp i Premier League, utan att lyckas, så är det nog ett och annat spöke som nu börjar ge sig tillkänna.
Därför är det nog många som biter lite extra på naglarna inför kvällens tuffa och viktiga hemmamatch mot Derby County.
Ett alls inte ofarligt Derby County som länge var en klubb som jagade playoff-plats även om de fallit ifrån mot slutet.
Att vinna mot tvärjumbon Rotherham är en sak, Derby County är en betydligt tuffare värdemätare för Brightons hopp om uppflyttning.
Eller om detta hopp håller på att cracka upp.
Något som helt säkert skulle få Rafa Benitez att pysa och mysa lite extra hemma i sin fredagssoffa.
Det har pratats mycket om Sunderlands överlevnadsinstinkt.
Sunderlands spelare, bland dem Sebastian Larsson, har pumpat upp sig själva med hur deras motståndare i botten av Premier League-tabellen räds Sunderlands erfarenhet av nedflyttningsstrider och förmåga att komma ur dem med skinnet i behåll.
Vi har gjort det förr, går resonemanget, alltså gör vi det igen!
Kanske är det i huvudsak sig själva de försöker övertyga.
För mycket lite tyder egentligen på att någon oroas eller än mindre räds Sunderlands närvaro där nere i Premier Leagues nedflyttningsstrid.
Det är dessutom väldigt lite av den där så kallade överlevnadsinstinkten som faktiskt syns när Sunderland spelar fotboll.
Vad som snarare märks är en känsla av uppgivenhet.
Mars är annars månaden då Sunderland normalt sett börjar röra på sig i botten av tabellen.
Normalt sett eftersom mars har varit månaden då Sunderland har tagit för vana att mer eller mindre i panik byta manager.
Något sådant managerbyte verkar däremot inte vara nära förestående den här säsongen och några marsianska livstecken syns heller inte till.
Stadium of Light var för inte så länge sedan en av de tuffare arenorna att åka till som bortalag.
Stämningen kunde bli både tät och elektrisk i en symbios mellan spelare och publik.
Sunderland var kanske aldrig något av de bättre lagen men ändå en hotfull motståndare på hemmaplan.
Att spela på Stadium of Light är inte längre hotfullt, symbiosen finns där inte längre.
Ellis Short fick den manager han ville ha inför säsongen när han till sist lyckades anställa David Moyes.
Vilket verkade som ett inspirerat val sedan Sam Allardyce pocherats av England.
Men fick David Moyes den klubb och den ägare han hade trott och hoppats på?
Inget tyder på detta.
Kort efter anställningen lät Short meddela att inga pengar fanns och att han planerar sälja klubben.
David Moyes tog alltså över ett redan mycket svagt fotbollslag och har blivit begränsad på spelarmarknaden till att försöka hitta spelare som är lediga som fria agenter.
Det vill säga spelare som i praktiken kasserats av sina tidigare klubbar och inga andra klubbar var intresserade av.
Det är inte så konstigt att Moyes har samlat gamla Evertonspelare på hög.
Det är heller inte särskilt konstigt att Sunderland inte längre har tuffheten som ändå alltid funnits där tidigare.
Där finns för många unga och orutinerade spelare kombinerat med för många gamla och slitna spelare.
Laget visar tendenser till bra spel men inga tendenser att omvandla detta spel till mål och poäng.
Minsta pust av motvind och laget faller samman.
Framgång föder heller inte framgång.
Sunderland har under säsongen hela tiden misslyckats med att följa upp ett positivt resultat och på så vis bygga upp något momentum.
Triumfer har varit tillfälligheter.
Den ena veckans 4-0 blir till den andra veckans 0-4.
Där har aldrig byggts upp någon trygghet i det egna spelet och i lagets egen prestation.
Uppgivenheten har blivit institutionaliserad genom hela klubben.
Ägaren är inte längre engagerad i klubben och har räknat hem nedflyttning.
David Moyes började redan tidigt på säsongen prata om faran för nedflyttning och kanske managera sina egna förväntningar.
Spelarna vet att de befinner sig på ett långsamt sjunkande skepp.
Supportrarna vet vad som väntar.
Mer värt än så är alltså inte detta prat om överlevnadsinstinkt.
Det har blivit en ramsa ingen längre tror på.
Vi har dessutom sett samma resonemang om att ha varit där förut möta sitt ofrånkomliga slut.
Det pratades likadant om Wigan, som ju alltid klarade sig kvar som det hette.
Men man kan bara placera sitt huvud i krokodilens gap så många gånger innan käftarna slår igen.
Den grop Sunderland har grävt åt sig själv är för djup.
Väggarna sluttar för brant.
Den här säsongen kommer inte Sunderland ta sig ur den.
Deras tabellposition är i själva verket sämre än någon gång tidigare.
De har 19 poäng efter 27 omgångar.
De har aldrig tidigare haft sämre än 23 poäng vid samma tidpunkt.
Det är inte de som börjar vinna matcher, utan konkurrenterna.
Hör ett bom bom bom som bankar för Sunderland?
Det är The Championship som bultar med en järnnäve på portarna.
Följer David Moyes med Sunderland ned i The Championship?
Den bistra sanningen är att han förmodligen inte har mycket till val.
Hans aktier i engelsk fotboll kan knappast stå lägre, ett sorgligt fall.
Hans bästa chans till upprättelse är att bli kvar med Sunderland, bygga om klubben och laget från grunden och ta dem tillbaka till Premier League.
Men hur lätt blir den uppgiften?
Nedflyttade Premier League-lag brukar kunna klara sig förhållandevis bra i The Championship visar en statistisk genomlysning.
Det gäller däremot bara de klubbar som har organisation och ekonomi i ordning.
Klubbar som brottas med besvär antingen med ägare eller skuldsättning, eller kanske med både och, brukar däremot få det desto tuffare.
Sunderlands närmaste motsvarighet, i termer av tid, av storlek på klubben och av situationen i klubbens ledning och spelartrupp, är troligtvis Aston Villa.
En klubb som åkte ur Premier League, hade förhoppningar om att kunna ta sig omedelbart tillbaka, men där verkligheten snabbt drabbade dem som ett hårt slag i ansiktet.
Sunderland sitter med hög skuldsättning till en ägare utan något intresse av att investera mer i klubben men med ett uttalat intresse att sälja den.
Det kanske lyckas, kanske inte lyckas, under sommaren, men oavsett vilket så kommer det vara en turbulent tid för Sunderland, liksom det var för Aston Villa, Wolves med flera.
Förberedelserna för The Championship kommer inte vara optimala.
Sunderlands enda förhoppning om värdefull stabilitet inför en kommande säsong i The Championship är på managerposten.
Det vill säga att David Moyes väljer att stanna kvar och följa med Sunderland ned i The Championship.
Det hade varit ett lättare beslut med en stabil ägarsituation, men Moyes kan inte ens vara säker på att en eventuell ny ägare vill ha honom kvar.
Sunderland är en klubb i desperat behov av omstart och ombyggnation från sin själva grund.
Det är svårt att åstadkomma i Premier League där hotet om nedflyttning är så nära påtagligt.
Få klubbar har likt Sunderland under de senaste åren kanske verkligen har behövt en tid i The Championship lika mycket som just Sunderland behöver.
Men det var tio år sedan Sunderland senast tog sig upp till Premier League från The Championship, då efter en period med många raka nedflyttningar och påföljande uppflyttningar.
Sunderland kan inte räkna med att det ska vara lika lätt att ta sig tillbaka den här gången.
Sunderland har alla yttre förutsättningar som klubb att lyckas, men knappast några inre förutsättningar.
Inte minst en klubb- och lagkultur som måste anpassas till att dominera sin serie från att som under de senaste fem-sex åren vara så ensidigt kalibrerad enbart på att överleva i sin serie.
Vad Sebastian Larsson och övriga spelare i Sunderland väljer att prata om som överlevnadsinstinkt kanske i själva verket, i alla fall på sikt, bara råkar vara gammal vanlig förlorarmentalitet.
Den håller inte i The Championship.
West Ham fick spela på en totalt undermålig plan i sin kvalmatch borta mot Astra Giurgiu.
Man Utd fick i sin tur spela på en riktigt dålig plan i sin bortamatch mot Zorya i gruppspelet.
Inför kvällens bortamatch mot FC Rostov är läget precis detsamma med en plan som anses som allmänt undermålig och därtill en skaderisk för spelarna.
En UEFA-byråkrat menade förvisso att det inte var något problem att planen riskerade skada en och annan spelare eftersom spelarna ju var försäkrade.
Det är något oklart om denne UEFA-byråkrat helt enkelt bara är mer fantasilös än vad som är vanligt för byråkrater eller om han eller hon har en ytterst fantastifull föreställning om försäkringars fantastiska förmågor.
Personligen är jag lite splittrad mellan att å ena sidan känna att det här med undermåliga fotbollsplaner är att betrakta som en pinsamhet för UEFA i en turnering som de försöker paketera som seriös, och för vilken de trots allt har rätt utförliga krav och regulationer, och att å andra sidan betrakta det som en del av den ofrånkomliga charmen med europeiskt cupspel.
Sparta Prag förlorade ju med 0-4 i motsvarande match i sextondelsfinalen, så det kommer inte vara någon alldeles lätt match som Man Utd har att försöka hantera här ikväll.
Deras cuprutin kommer onekligen att sättas på prov i den här matchen.
Den minsta målsättningen måste vara att skapa sig själva ett bra utgångsläge inför returmatchen på Old Trafford.
Om Man Utd dessutom ska fortsätta att inte vinna matcher i Premier League som de spelmässigt och chansmässigt bara måste vinna så blir naturligtvis Europa League proportionellt sett viktigare för dem.
José Mourinho har till viss del redan antytt att klubbens prioriteringar kan komma att skärpas gällande Europa League om de börjar närma sig finalen.
Det var en antydning som i vissa kretsar tolkades som att Man Utd hade för avsikt att prioritera Europa League före återstoden av ligaspelet.
Men det var inte nödvändigtvis så Mourinho skulle förstås.
Snarare lyfte Mourinho fram att om och när man väl kommit fram till kvartsfinalerna i Europa League, så var det mer naturligt att satsa på den turneringen än dessförinnan.
Den dagen den sorgen skulle man kunna säga.
Först måste Man Utd faktiskt ta sig till kvartsfinal.
Det vore ändå en mer problematisk balansgång för Man Utd den här säsongen än vad som var fallet för Liverpool förra säsongen.
Liverpool var från och med det här stadiet redan bortspelade från Champions League-platserna i ligan och kunde fokusera ensidigt på Europa League.
Den möjligheten har inte Man Utd.
Det är inget lätt återstående spelschema som Man Utd har framför sig i Premier League, förmodligen det tuffaste av alla storklubbar, men ändå finns det fullt rimliga chanser att kränga sig förbi i alla fall Arsenal och Liverpool i tabellen, och på så vis ta den där trots allt så viktiga om än inte särskilt prestigefulla fjärdeplatsen.
Chelsea, Tottenham och Man City börjar alla tre kännas mer eller mindre färdiga däruppe på Champions League-platserna.
Det blir mycket svårt för övriga klubbar att riva ned någon av dessa tre.
Vad som alltså återstår är en huggtrea mellan Arsenal, Liverpool och Man Utd för den fjärde och sista Champions League-platsen.
Med sämst utgångsläge i tabellen, med tuffast återstående spelschema, och dessutom med europeiskt cupspel kvar på programmet, något som både Arsenal och Liverpool är befriade från, så ser det naturligtvis knöligt ut för Man Utd i ligaspelet.
Samtidigt finns inget utrymme att ta för lätt på Europa League heller.
Balansgången är besvärlig för Man Utd.
Mars får reda ut begreppen för Man Utd.
Vi kommer dels få veta om Man Utd faktiskt tar sig till kvartsfinalen i Europa League.
Vi kommer också få veta om det blir fortsatt spel i FA-cupen för Man Utd.
Vi kommer dessutom efter bortamatchen mot Middlesbrough, utan Zlatan Ibrahimovic, ha en ännu bättre uppfattning om Man Utds utgångspunkt i ligaspelet.
Med den inputen från mars månad kan José Mourinho därefter använda landslagsuppehållet till att planera och prioritera återstoden av säsongen för Man Utd.
En prioritering som antingen kommer bli härligt komplicerad eller träligt ensidig.
Vad vi däremot vet redan nu är att Man Utd har satt sig i en sådan situation i ligan att de inte har råd att kasta bort Europa League.
Undrar om det finns en försäkring som kan ordna det?!
Vi lever i en tid där klubbägare blir alltmer materialistiska.
Den ofrånkomliga effekten av den stora mängd pengar som nu finns inom den engelska och europeiska fotbollen.
Vi ser det i ägare som struntar fullständigt i cupdrömmar i utbyte mot någon eller några betydelselösa tabellplaceringar.
Vi ser det i ägare som inte rör en fena eller höjer ett ögonbryn så länge en storklubb fortsätter håva in Champions League-intäkter.
Därför är det ändå lite uppfriskande när Stokes ägare och ordförande Peter Coates för någon vecka sedan höjde rösten i missnöje sedan Stoke för andra gången den här säsongen blivit överkörda av Tottenham.
Den typen av högröstad kritik är inte helt vanlig från engelska klubbägare men därför fick den kanske också desto tydligare effekt.
Kanske var det i själva verket ett uttryck för konstruktivt ledarskap.
Peter Coates har vid flera tillfällen vädrat sin uppfattning att Stoke för tillfället har den starkaste spelartruppen i klubbens historia.
Det är svårt att ha några större invändningar mot den bedömningen.
Men med den uppfattningen följer naturligtvis förväntningar.
Dessa förväntningar går inte ut på att bli överkörda av lagen på tabellens övre halva, som hänt för ofta den här säsongen.
De går istället ut på att utmana om europeiska cupplatser.
Det går inte att vara alltför kritisk mot den utveckling som Stoke har haft under Mark Hughes som manager.
Tre raka niondeplatser i ligan kan förvisso ses på två sätt.
Dels som att Stoke faktiskt aldrig har slutat högre upp i tabellen i modern tid.
Dels som att Stoke i viss mening verkar ha fastnat och stagnerat på den nivån.
Inför kvällens tuffa bortamatch mot Man City återfinner vi mycket riktigt Stoke på just nionde plats i tabellen.
Men det går kanske ändå att förvänta sig mer av Stoke.
Det finns många importer i Stoke som kostade en hel del i transfersumma och som kostar sin runda summa i lön.
Samtidigt är det flera av dem som inte riktigt presterar eller får det genomslag som förväntas.
Gianelli Imbula har varit mer eller mindre misslyckad.
Xherdan Shaqiri blandar och ger.
Wilfried Bony har varit en stor besvikelse både på och vid sidan av planen.
Bojan Krkic har redan lämnat Stoke.
Flera andra spelare ryktas redan vara på väg bort från Stoke till sommaren.
Det är helt säkert en kombination av två omständigheter.
För det första att Stokes styrelse inte är intresserade att ha högavlönade spelare i klubben som inte presterar och lyfter laget.
För det andra att det kan vara svårt att som fastkört mittenlag behålla utländska spelare av en viss kaliber.
Där finns naturligtvis även ljuspunkter.
Joe Allen har blivit en succé på Stokes mittfält.
Marko Arnautovic hade en tuff säsongsinledning men visar att han alltjämt är en mycket skicklig spelare.
Stoke lyckades till sist värva Saido Berahino som trots allt som hänt honom är en talangfull anfallare, en spelartyp som Stoke desperat behöver.
I Ramadan Sobhi verkar Stoke ha hittat en offensiv yttermittfältare av mycket högt snitt.
Det är alltså blandad kompott för Mark Hughes.
På fotbollsplanen där Stoke å ena sidan har gått fram som en ångvält mot klubbarna på tabellens nedre halva men blivit överkörda av klubbarna ovanför dem i tabellen.
I tabellen där Stoke förvisso vårdar sin niondeplats utan att för den sakens skull ge intryck av att gå framåt eller röra sky bet play off dates uppåt.
På transfermarknaden där spännande fynd varvas med dyrbara missbedömningar.
Kritiken från Peter Coates är en tydlig signal att han förväntar sig mer från Mark Hughes än vad han hittills har sett.
Kritiken visar däremot i sig även att Coates helt säkert kommer ge Hughes en möjlighet att demonstrera att han kan ta den till sig och lyfta Stoke vidare.
Kritiken hade varit överflödig om Coates hade planerat för ett managerbyte.
Men Mark Hughes kommer vara den som även nästa säsong försöker ta Stoke vidare.
Det är ändå en uppfriskande känsla att hitta en klubb i mitten av Premier League, i dess ingenmansland, där dess ägare och ledning faktiskt inte är nöjda med situationen.
Som inte är nöjda bara med att slippa den spänning som finns i en nedflyttningsstrid utan aktivt söker spänningen i jakten på europeiska cupplatser.
Som inte är nöjda med menlösa uttåg ur de båda cuperna, utan hoppas på cupframgångar.
Det finns ambitioner i Stoke.
Det kanske inte hjälper dem just ikväll borta mot Man City men det kan definitivt inte vara till skada för dem heller.
Däremot är det på längre sikt en värdefull tillgång för Stoke som klubb.
Vi har sett många exempel i engelsk fotboll under senare år, både ovanför och nedanför Stoke i tabellen, på hur en brist på ambition kan leda till kulturell förlamning och många gånger ett ras nedåt i tabellen och seriesystemet.
Stoke måste bara bli bättre på att hitta spelare som motsvarar och omfamnar dessa ambitioner.
Stokes facit så här långt har varken varit väldigt bra eller väldigt dåligt.
Men deras medelmåttighet i det här avseendet begränsar dem till medelmåttighet också i ligatabellen.
Fulham har precis förlängt avtalet med Slavisa Jokanovic.
Det var de helt säkert ivriga att göra.
Fulham som sedan sin nedflyttning 2018 under flera år har sett ut att bli ännu en av sky bet play off dates Premier League-klubbar på dekis.
Förra säsongen undvek de en andra nedflyttning med knapp marginal.
Den här säsongen jagar Fulham istället en playoff-plats.
Fulham är i själva verket den enda kvarvarande klubben nedanför playoff-strecket som fortfarande har en realistisk möjlighet att jaga ifatt någon av de nuvarande playoff-klubbarna.
Med en match tillgodo ligger de bara fem poäng bakom Sheffield Wednesday, samt sju respektive åtta poäng efter Reading och Leeds.
Det är en jakt som däremot, med bara elva-tolv matcher kvar av ordinarie seriesäsong, löper risk att snart vara över.
Mycket kan komma att avgöras ikväll när det är full omgång i The Championship och Fulham hemma på Craven Cottage möter Leeds, det vill säga en av klubbarna de jagar.
Tre oerhört viktiga poäng står på spel för Fulham.
Att Fulham vill förlänga med Slavisa Jokanovic är med andra ord allt annat än konstigt.
Han har med små men ändå effektiva medel fått bra ordning på Fulhams a-lagsverksamhet.
Det är å andra sidan heller inte konstigt att Jokanovic gärna ser sin framtid i Fulham, som nedanför a-laget och även under de svåra åren, har byggt upp en mycket framstående klubbstruktur.
Särskilt Fulhams ungdomsakademi har under 2010-talet växt fram som en av Englands främsta, och har producerat ett antal framstående talanger.
Något av en anmärkningsvärd utveckling på kort tid för en klubb som dessförinnan inte hade någon särskilt välutvecklad akademistruktur.
En medveten strategi för vilken man anställde Southamptons tidigare akademichef, Huw Jennings.
På så vis har faktiskt Fulhams nedflyttning till The Championship varit nyttig för klubben, då den har gett större möjligheter till speltid på hög seniornivå för de allra mest lovande talangerna.
Det är också en tidsperiod under vilken Fulham både har tagit sig till final i FA Youth Cup och vunnit ett flertal andra titlar på U18-nivå.
Muamer Tankovic, Lasse Christensen, Cauley Woodrow med flera fick samtliga speltid i Fulham för att därefter lämna klubben.
Där finns större namn.
Emerson Hyndman värvades av Bournemouth.
Man City tog Patrick Roberts som de därefter skickat på lån till Celtic.
Celtic som i sin tur köpte den mycket lovande Moussa Dembélé som vi kommer få höra mycket mer av.
Men den kanske störste talangen tillhör fortfarande Fulham.
Sessegnon är en mycket offensivt lagd vänsterback som därför av förståeliga skäl har jämförts med Gareth Bale.
En jämförelse som skulle kunna vara belastande men som inte känns obefogad.
Samtliga sex engelska superklubbar, och några europeiska motsvarigheter, sägs snegla lystet på Ryan Sessegnon.
För hans egen del gjorde han det kanske klokt att hålla sig kvar i Fulham under åtminstone några säsonger till.
Där kommer han vara garanterad speltid på seniornivå, och kanske till och med vara med om att spela upp Fulham i Premier League.
Chansen finns fortfarande kvar den här säsongen.
Fulham är ruskigt formstarkt för närvarande och vore en väldigt knepig motståndare för vilken som helst annan klubb i ett playoff.
Men ska Fulham nå detta playoff gör de väldigt klokt i att vinna mot Leeds ikväll.
Allra minst måste de undvika en förlust, som vore ett kanske förödande slag för deras playoff-förhoppningar.
Leeds kan å sin sida vid vinst i praktiken säkra en playoff-plats, genom att spela bort deras sista riktiga konkurrent om dessa platser.
Det är en match som gäller mycket på Craven Cottage ikväll.
Om man som manager väljer att ta en fajt med en av sina spelare så finns det bara en enda regel att förhålla sig till — man måste vinna fajten!
Det finns helt enkelt inga andra alternativ.
Att förlora fajten är helt otänkbart, där får inte ens finnas förutsättningar att kunna förlora den.
Går inte detta att uppnå så får man välja att fajtas en annan dag.
Arsene Wenger följde inte den regeln.
Han tog en fajt med Alexis Sanchez men satte sig själv i en situation där han inte bara kunde förlora fajten utan dessutom gjorde det.
Det blev en slags halvmesyr från vilken den som kom ut starkast inte var Arsene Wenger utan Alexis Sanchez, vilket knappast kan ha varit Wengers avsikt.
Det tog bara någon dag för PR-apparaten runt Arsenal och Arsene Wenger att bekräfta vad de flesta nog redan visste.
Att beslutet att bänka Alexis Sanchez var disciplinärt och inte taktiskt.
Sanchez beteende på planen, på träning och mot övriga spelare och ledare fick Wenger att besluta sig för att för lagets bästa placera Sanchez på bänken.
Här gör Wenger en felbedömning.
Om han anser att Sanchez beteende är så oacceptabelt att han av princip behöver göra en maktmarkering så måste han ställa över Sanchez helt och hållet, och då inte riskera att stå där med brallorna nere vid fotknölarna i efterhand.
Om han inte anser detta så ska naturligtvis Sanchez spela matchen redan från start.
Det blir istället en slags halvmesyr som ingen vinner något på.
Arsene Wenger själv framstår i efterhand som kraftlös och obestämd.
Försökte han lära Alexis Sanchez en läxa i disciplin och auktoritet så finns goda chanser att Sanchez bara blev mer förhärdad.
Försökte han markera till fördel för spelartruppen så var det nog få av dem som blev helt övertygade av det ljumma stödet.
Det är inte svårt att känna att Wengers osäkra agerande är baserat på hans egen för närvarande osäkra och svaga position.
Han befinner sig i en väldigt pressad situation och då är det lätt att bli obeslutsam.
Vad som är tydligt är att det pågår stridigheter i och runt Arsenals spelartrupp.
Vad som inte är tydligt är på vilket ben i dessa stridigheter man ska sätta ned foten.
Maktmarkeringen som skedde riktades nu mot Alexis Sanchez.
Det är också på honom som skulden för bråket har lagts.
För de som menar att Arsenal istället behöver fler spelare som Alexis Sanchez, som menar sky bet play off dates Arsenals spelare har blivit för bekväma och liknöjda och för känsliga för krav och kritik, är det däremot inte självklart att det är där skulden bör läggas.
Vad som däremot börjar bli uppenbart genom den pågående PR-apparaten runt Arsenal och Arsene Wenger är att Wenger har alla avsikter att vara kvar som Arsenals manager.
Hade han bestämt sig för något annat hade han meddelat det i det här läget.
Och vad PR-apparaten självklart syftar till är att vända tillbaka supporteropinionen till Wengers fördel.
De väl planterade fröna talar sitt tydliga språk.
Om hur Arsene Wenger har erbjudits och tackat nej till £30m-bud från Kina men tackat nej för ty så älskade han Arsenal.
Det kan mycket väl stämma men hur många jobberbjudanden har Wenger fått genom åren utan att dessa har läckt ut?
Budskapet är enkelt, Arsenal är viktigare än pengar!
Om hur Arsene Wenger skulle vara ointresserad av det för stunden tillgängliga och mycket prestigefulla Barcelonajobbet för ty så älskade han Arsenal.
Det kan mycket väl stämma att han är ointresserad av det jobbet så klart men det är väl också att betrakta som ytterst osäkert att han faktiskt har blivit erbjuden jobbet.
Budskapet är enkelt, Arsenal är finare än Barcelona!
Att det är två berättelser som är ägnade att stryka Arsenalsupportrar medhårs är däremot klart.
Få saker åstadkommer sådant bättre än att bedyra att just deras klubb är större än både pengar och alla konkurrenter, att störst av allt är ändå kärleken.
Men det är inte bara kärleken som mönstras av PR-apparaten runt Wenger, som ammunition används även konflikt.
För så måste man kanske också betrakta konflikten med Alexis Sanchez.
Som ett drama i vilket Arsene Wenger ställer sig själv till synes på klubbens sida och definierar konfliktens villkor på så vis att ställer man sig inte på hans sida så står man inte heller på klubbens sida.
Åttondelsfinalen mot Bayern München är i praktiken redan avgjord.
Där finns inga hedrande halvvinster att hämta hemma på Emirates.
Lagets sammanbrott i München blockerade alla sådana nödutgångar.
Vad som kommer att utspela sig på Emirates är med andra ord inte så mycket en fotbollsmatch som ett internt drama inför öppen ridå.
Arsene Wenger vill fortsätta i Arsenal.
Arsenals styrelse vill inget hellre än att Wenger fortsätter i Arsenal.
Det är med andra ord bara på vilken sida som supportrarna landar som bromsar upp Wengers beslut, om de i konflikten kommer fram till att lojalitet med klubben innebär lojalitet med Wenger, eller att kritik mot Wenger i själva verket är att vara lojal med klubben.
Vad Arsenals supportrar ikväll och under resten av säsongen har att komma fram till är om de i sin egen syn på klubbens framtid bäst känner igen sig i Arsene Wengers vilja eller i Alexis Sanchez vilja.
Knappast något talar för att Alexis Sanchez blir kvar i Arsene Wengers Arsenal.
Det är alltså det val som Wenger i viss mening har ställt Sky bet play off dates supportrar inför.
För första gången på 20 år är jag inte säker på att Arsene Wenger kommer att tycka om svaret.
I så fall är den enda återstående frågan om det är ett svar som någon faktiskt bryr sig om och därför kommer få någon betydelse.
Jag är inte alldeles säker på det.
Men us open betting odds tennis en gång har alltså Arsene Wenger valt att ta en fajt han inte kan vara säker på att vinna.
Ingen spelare är större än klubben är den förenklade logik som vi förväntas följa i den här konflikten.
Något som möjligen är tänkt att distrahera oss från att Arsenals problem kanske i själva verket är en manager som, medvetet eller omedvetet, på egen hand eller genom andras försorg, har blivit större än klubben.
Det är lätt att vara cynisk när det kommer till Chelsea och managers.
Det är svårt att vara något annat med en klubb som har gjort tio managerbyten bara under de senaste tio åren, som har haft två olika perioder med två av dessa managers, och dessutom gett några sparken under till synes både förhastade och förnedrande former.
Inte för att det inte har varit framgångsrikt.
Under samma tidsperiod är det bara en enda engelsk klubb som skulle kunna göra anspråk på att ha varit mer framgångsrika.
Det är inte precis ett dåligt facit för Chelseas modell men de jämförs så klart något orättvist med Alex Fergusons Man Utd, vilket kanske är att jämföra med undantaget snarare än regeln.
Det är naturligtvis också frestande att anta att Chelseas historik med sina managers avslöjar hur de kommer behandla dem fortsättningsvis.
Det är svårt att lära gamla hundar att sitta som uttrycket lyder.
Det är också ett vanligt kognitivt bias att utgå från att saker kommer vara i framtiden som de är nu eller har varit i dåtid.
Men det kan leda tankarna fel.
Vilket känns som fallet för närvarande.
Några av de mer absurda ryktena som har snurrat runt den senaste veckan är att Antonio Conte skulle vara på väg till Inter.
Varför Conte skulle vara intresserad av att göra ett sådant byte framgår naturligtvis inte, det gör det aldrig med sådana här rykten.
Men givet Chelseas historik ges ändå ryktena någon slags upplevd trovärdighet.
Det bortser från att Chelsea i själva verket har sökt efter en större stabilitet på tränarposten egentligen under de senaste tre-fyra åren.
Det var vad de försökte uppnå med att återanställa José Mourinho.
Det slutade inte som det var tänkt, trots att Mourinho var i Chelsea i två och en halv säsong, men sådant händer utan att det förändrar vad som var själva grundtanken.
Antonio Conte är inte det elfte exemplaret i Chelseas slit- och slängkultur.
Han är något förenklat det tredje försöket av Chelsea att skapa något mer stabilt och hållbart.
Andre Villas-Boas var det första försöket som misslyckades för att han försökte förnya ett lag som inte var redo att förnyas.
José Mourinho var det andra försöket som kanske snarare gick ut på att blicka bakåt än framåt.
Blir det tredje gången gillt med Antonio Conte?
Mycket talar för detta.
Dels gör han så klart succé redan under sin första säsong i klubben vilket bör ge honom en stark ställning och bra plattform för framtiden.
Dels är Conte i någon mening syntesen av de två tidigare försöken.
Han är ett tydligt försök att titta framåt snarare än bakåt, samtidigt som Chelsea nu är mer redo för förnyelse.
Framför allt är det dock två saker som talar starkt för att Antonio Conte kan komma att bli långvarig i Chelsea, i alla fall med en modern måttstock, kanske inte långvarig jämfört med Arsene Wenger och Alex Ferguson, men det blir å andra sidan ingen: För det första har Antonio Conte satt ett taktiskt system i spel i Chelsea som kommer fungera utmärkt i både ligaspel och i europeiskt cupspel.
Det är ett system som bygger på defensiv styrka med ett anfallsspel baserat på fart och kreativitet.
Det är ett taktiskt system som gör Chelsea svåra att besegra och ger dem en hög lägstanivå i sina prestationer.
Det är också ett system med tydliga taktiska roller vilket gör rotation mindre besvärligt och mer effektivt.
För det andra har Antonio Conte format en stark och positiv relation till spelartruppen, utan att för den sakens skull kompromissa med sin egen auktoritet gentemot spelarna.
En relation är så klart på många sätt en färskvara men han har också fått Chelseas stjärnspelare på sin sida genom att ge dem kreativ frihet i anfallsspelet och ett tydligare onus än tidigare att fortsätta spela en attackerande fotboll också i överläge.
Båda dessa punkter ger Antonio Conte en stark ställning hos de tre grupper av intressenter som rimligtvis påverkar hans position i klubben — styrelsen med ägaren i förgrunden, spelartruppen samt supportrarna.
En position han även har möjlighet att stärka ytterligare genom att göra vad Chelsea i sin moderna historia aldrig har lyckats med, att ge sina unga spelare chansen.
Grunden för Antonio Contes position i Chelsea kommer som alltid och som för alla managers vara resultaten.
Här finns däremot alla skäl i världen att känna optimism för Chelsea.
De går in till kvällens derby mot West Ham med ett dominant försprång i Premier League-tabellen.
De kommer gå in till nästa säsong i Premier League och Champions League med en mycket stark ställning.
Och med Antonio Conte.
Avbytarbänken: Paul Robinson, Burnley Steve Cook, Bournemouth Christian Fuchs, Leicester Georginio Wijnaldum, Liverpool Dusan Tadic, Southampton Nathan Redmond, Southampton Fernando Llorente, Swansea ::: OMGÅNGENS VINNARE Swansea.
Det vore så klart lätt att se det roliga i Burnleys straff som leder fram till deras kvittering där bollen alltså tar på Sam Vokes arm.
Det mindre lustiga ur Swanseas perspektiv är så klart att den travestin hade kunnat vara tillräcklig för att skicka dem ur Premier League.
Ett rätt högt pris att betala.
Men Swansea vänder matchen i andra halvlek och deras supersena vinstmål av Fernando Llorente var guld värt.
Förlora inte fotbollsmatcher och håll nollan!
Två motton som Sam Allardyce brukar försöka mata in i sina lag.
Helt plötsligt verkar Crystal Palace ha tagit budskapet till sig.
Från att bara ha hållit nollan i en enda tidigare match under Allardyce har Crystal Palace nu hållit nollan två matcher i rad, och naturligtvis vunnit dem båda, och dragit sig själva upp ovanför strecket som en följd.
Andra raka 3-1-segern hemma på King Power Stadium för Leicester och om den första vinsten var viktig för självförtroendet så var den andra vinsten desto viktigare för tabelläget.
Helt plötsligt ser vi solljus mellan Leicester och nedflyttningsstrecket igen och Leicesters spel ser plötsligt ut att innehålla både glädje och energi igen.
OMGÅNGENS CLIFF BARNES Man Utd.
Det går inte att spela fotbollsmatcher på 85-90% i Premier League och förvänta sig att man ska kunna vinna dem.
Det går inte att vinna matcher i Premier League genom att springa omkring och leta stilpoäng.
Det går inte att ta sig till Champions League via Premier League när man slänger bort över tio poäng helt i onödan på hemmaplan.
Inställningen i Man Utd var fel från start mot Bournemouth, det syntes tidigt och det syntes på olika sätt på lagets största och viktigaste spelare.
Bournemouth var inte bra, chansmässigt borde Man Utd haft 3-0 efter blott en halvtimme, men de kämpade och slet som djur i andra halvlek och det räckte mot Man Utd.
Det ska inte räcka.
Det var ändå rätt härligt att se Clement dundra iväg längs sidlinjen när Fernando Llorente avgjorde för Swansea i slutminuten.
Han fick något nesligt sparken från Derby County men ser ut att få sin personliga revansch med Swansea.
Fem vinster på de åtta senaste ligamatcherna och endast förluster mot Arsenal, Man City och Chelsea.
Det måste sägas vara ett alldeles utmärkt facit.
OMGÅNGENS MÅL Georginio Wijnaldum, Liverpool 3-1, Arsenal h.
Själva kvintessensen av allt vad ett riktigt snabbt kontringsmål skall innehålla och den enda invändningen man kan ha är kanske att Wijnaldum har den lättaste uppgiften.
Lallanas mottagning och vändning med boll är briljant liksom passningen, och Origis kross längs marken är centimeterprecis.
Under hela säsongen har Alexis Sanchez varit den trofaste väpnaren till Arsenals riddare av den sorgliga skepnaden.
Han hoppade in när Arsenal ledde med 3-0 mot Southampton.
Han hoppade in mot Sutton.
Men när Arsenal ska möta Liverpool på Anfield så är Sanchez bänkad.
Beslutet är mer eller mindre oförklarligt och kan vara det dummaste beslut Arsene Wenger har fattat som Arsenals manager.
Kanske var det Wenger som satte allt på ett kort för att på så vis bevisa sin egen genialitet, och motbevisa bilden av sig själv som förvirrat fäktandes med väderkvarnar.
A job well done!
Sunderland saknar inte vissa positiva egenskaper.
Men känslan börjar alltmer bli att har man sett en enda Sunderlandmatch den här säsongen så har man sett dem alla.
Dagens match mot Man City är inget undantag.
Sunderland börjar bra och deras prestation är lovande.
Ett försvarsmisstag senare så är däremot ett möjligt överläge istället ett underläge och därifrån rasar det bara utför.
Det är i mars som Sunderland brukar börja vända sina säsonger, oftast genom att byta manager, men den här säsongen är den grop de befinner sig i helt enkelt för djup.
Hans två mål i den matchen lär knappast ha fått honom att ändra uppfattning.
Det finns mycket med Kane jag beundrar men det var ändå en kommentar som för mig kändes förmäten, eller åtminstone förhastad.
Det är inget fel på självförtroende så klart men bedrifter bör komma före bedyringar.
Och ännu har inte Kane gett mig intrycket som den talismaniske anfallaren som kan lyfta sitt lag till högre höjder, även om han kan komma att bli det.
Jag kan så klart ha fel, hans målfacit i Tottenham och i Premier League de senaste säsongerna stödjer knappast min sak, så frågan är kanske vad ni själva anser?!
Nej, det finns en anledning till det.
Jag fick ett riktigt anfall av gubbsurhet när jag såg Harry Sky bet play off dates och Dele Alli hälsa på varandra efter målet mot Everton.
Väldigt imponerande av Newcastle att vinna borta mot både Brighton och Huddersfield.
Två slutsatser från The Championship: 1 Newcastle har i praktiken säkrat uppflyttning, samt 2 Bara Fulham kan hota nuvarande playoff-lag.
Fulham — Leeds på tisdag kväll.
Chelsea, Tottenham och Man City börjar kännas klara för Champions League.
Huggtrea om den fjärde platsen?!
Nionde raka hemmavinsten för Tottenham.
De gör det i en i min mening något märklig benägenhet.
Det är nämligen lite svårt att avgöra om Everton åker till White Hart Lane som en av de bättre klubbarna under de sex storklubbarna, eller om Everton åker till White Hart Lane som nästa klubb att göra dessa sex storklubbar sällskap.
Där finns två så kallade minitabeller som ger några intressanta ledtrådar.
Dels har vi Premier League-tabellen exklusive de sex storklubbarna.
Det är en tabell som leds med god marginal av just Everton.
Bara West Brom befinner sig i närheten men de gör också en anmärkningsvärt stark säsong med deras mått mätt.
Avståndet uppåt är betydligt mindre än avståndet nedåt.
Dels har vi den interna tabellen mellan de sju högst placerade klubbarna, det vill säga de sex storklubbarna samt Everton.
En tabell där vi förväntar oss att hitta Everton längst ned men där de i själva verket placerar sig mitt i tabellen, före Arsenal, Man Utd och Man City.
Everton hävdar sig med andra ord väl i den direkta konkurrensen med dessa sex storklubbar.
Det är en observation som passar tämligen väl ihop med en utfästelse jag gjorde alldeles i början av säsongen att Everton faktiskt var en möjlig ligavinnare.
Något som naturligtvis sades mot bakgrund av vad Leicester ställde till med och med full klarhet i att möjlig inte var detsamma som trolig.
Om inte för en svag andra hösthalva hade Everton tampats i toppen av tabellen.
Evertons akilleshäl är mer eller mindre den förväntade.
Ronald Koeman har byggt upp ett av ligans bästa försvar, en välkommen förändring från tidigare säsonger.
Men anfallsmässigt skapar Everton samtidigt väsentligt färre chanser än någon av de sex storklubbarna.
Det kan ha sina naturliga förklaringar.
Everton har genomgått ett managerbyte och det har tagit viss tid för Ronald Koeman att få sin spelidé översatt av spelarna på planen.
Det är normalt att förvänta sig ojämna prestationer i alla fall inledningsvis.
Uppgiften att först och främst förstärka lagets defensiv kan självklart även ha skett på bekostnad av offensiven.
Något oroväckande är det hur som helst att Everton i sitt målskytte har gjort sig så beroende av Romelu Lukaku.
Det är en liknande situation som Tottenham har befunnit sig i med Harry Kane men med två skillnader.
För det första att Tottenhams mittfält har börjat leverera mål och chanser även det.
För det andra att Tottenham producerar flest chanser av alla lag i ligan.
Jämförelsen med Tottenham låter sig ändå göras, och detta inte bara för att de den här dagen råkar vara Evertons motståndare.
För det finns flera likheter mellan vad som har tagit Tottenham upp i toppen av tabellen och vad som håller på att ske i Everton.
Klubbarnas förutsättningar liknar varandra och Everton gjorde klokt som använde Tottenham som förebild.
Både Everton och Tottenham är naturligtvis exempel på hur Southamptons väldigt framgångsrika managerrekrytering har ynglat av sig och fått positiva konsekvenser för Premier League i någon slags trickle up-effekt.
Mauricio Pochettino och Ronald Koeman ryktas båda som kandidater för Barcelona, och det är egentligen inget konstigt med det.
Där finns en i grund och botten gemensam grundfilosofi.
För det första att bygga sitt lag runt en stark defensiv grund.
Tottenham har ett av ligans allra bästa försvar och Everton ligger numer inte långt därefter, och har därtill gjort ett par sluga värvningar som gör dem ännu starkare.
För det andra en tydlig satsning på unga och egna spelare.
Det senare kanske kommer som något överraskande för de som följde Ronald Koeman i Southampton, där han fick en hel del kritik för att inte ge de unga spelarna chansen.
Men i Everton har situationen visat sig en annan.
Bäst har kanske varit att Ross Barkley äntligen ser ut att leva upp till sin potential, vilket också är ett viktigt steg mot att adressera bristen på skapade chanser.
Roligast har naturligtvis varit att se Tom Davies genombrott på Evertons mittfält som på samma gång har tagit Premier League med storm som skett något under radarn.
Tillsammans med Morgan Schneiderlin och Idrissa Gana Gueye bildar Davies ett av ligans just nu mest spännande mittfältstriumvirat, något vi knappast kunde se framför oss när säsongen inleddes.
Andra unga spelare knackar även de på dörren.
Januarivärvningen av Ademola Lookman från Charlton bär redan frukt i a-laget.
Och som rekordvärvning från League One är det svårt att inte dra mycket tydliga paralleller till Dele Alli som ju värvades från MK Dons i just League One.
Mason Holgate och Dominic Calvert-Lewin är andra unga talanger som sett solljus under säsongen.
Everton är likt Tottenham inte den största klubben på sin hemmamarknad, där finns en större klubb att förhålla sig till.
Tottenham har klarat av den balansgången, i ett ännu tuffare klimat, genom ett långsiktigt och målmedvetet arbete över flera säsonger.
Laget har byggts upp stegvis samtidigt som klubben ger sig självt utrymme att växa genom att investera i en ny arena.
Everton må befinna sig precis i början av den resa på vilken Tottenham för närvarande kanske befinner sig i mitten.
Men det är en resa som mycket väl kan komma att betyda att vi om några år istället för att prata om Sky Six har att förhålla oss till Magnificent Seven.
Fler klubbar kan komma att ansluta sig men för stunden är det Everton som är närmast.
Tottenham har visat klubbar som Everton vägen.
Dagens stora fråga är om Tottenham kommer få skäl att ångra den saken.
Ålder: Bor: Sundsvall Gör: Producerar insikter och åsikter Bäste spelare just nu: Eric Cantona Bästa fotbolls- minne: Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.

10 Comments “Sky bet play off dates

  1. Boka Hotell Deerfoot Inn & Casino på 1000, 11500 - 35 Street SE T2Z 3W4 Calgary, Calgary. Hotel Deerfoot Inn & Casino är ett 3 Stjärnor hotell i Calgary,.

  2. Pakemon said:

    Enjoy the most realistic all in one Vegas casino games free.. new slot machines games added regularly 2016 ☆ Popular slot machines scenes like PCH,.

  3. DeathWish said:

    ... på att lira lite roulette på ett internet casino och satte in 2000 på Betsson.com. Codeta.comSveriges bästa online casino www.codeta.com.

  4. RuthlessSlayer said:

    Online casino big bonus jackie casino Nar Spelades Mot Alla Odds In. Nar Spelades Mot Alla Odds In tool free download free drinks at blue chip casino sonic. Nar Spelades Mot Alla Odds In virginia casino virginia city Buy play money save. Spelades Mot Alla Odds In den haag las vegas casino jobs available roulette.

  5. Dark_knight said:

    When you play at the NZ casino your no deposit bonus gives you more time to play, and. NZ Online Casino No Deposit Bonus. your account, gifting you with match bonus gaming credits, free cash, redeemable Loyalty Points and more.. Via your Welcome Bonus you'll be able to double your real money gambling activity.

  6. Reply

    Your e-mail will not be published.Required fields are marked *

    you can use HTML- Tags and attributes:

    <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>